Metallica 12/7-2007

Plats: Stockholms Stadion.
Längd: 145 minuter.
Publik: Runt 30 000.
Bäst: Fade to Black följd av Master of Puppets.
Sämst: No Leaf Clover, aldrig hört förr och är svårare att uppskatta än gamla favoriter. Den var inte dålig, men hade gärna sett dem spela Battery istället.

Klockan är några minuter efter 3 på natten och Tobbe faller berusad ihop i sängen. Det dröjer inte många sekunder innan han sover, men det spelar inte så stor roll när klockan ringer för väckning mindre än två timmar senare. 6.00 ska vi samlas på tågstationen, Jag, Adam, Kimf, Joel och Marcus ska åka till Stockholm för att se Metallica på Stockholms Stadion. Redan nu på morgonen känner jag på mig att det kommer bli en bra dag och så rätt jag hade.

Vi har nog inte ens lämnat Mora innan Kimf knäpper första ölen, är inte ens säker på om tåget börjat rulla när jag tänker efter. Hur som helst så vill man ju inte vara sämre och det var nog bra att jag tog mig en öl jag också, bara för att springa ifrån bakfyllan från dagen innan. Jag minns att jag hela tiden (faktiskt hela dagen tänker) ”jag ska inte bli full, jag ska bara bibehålla min lullighet”, för jag har inte nyktrat till på de där två timmarna jag fick sluta mina ögon i sängen. Tågresan är lagom trevlig och vi dricker någon öl, delar på en vinare och snackar grabbar emellan, några minuter hinner jag även sluta ögonen och snart är vi framme i Stockholm. Innan vi hinner av tåget bjuds vi dock på det första sköna citatet denna resa. Bakom Kimf sitter nämnligen en ganska dragen herre och dricker Elefantöl. Han ska inte heller bli full säger han (försent tänkte vi) för han ska nämligen till Ryska Ambassaden och hämta sin fru, eller kärring som han själv kalla henne. Kimf tar av sig kepsen och herrn säger ”Åh får jag känna? eller nej, det vågar jag inte. Du ser ut som om du är medlem i den där Borlänge Familjen”. Vi fick oss alla ett gott skratt innan vi äntrar Hufvudstaden.

Vi tar oss till vårat hotell (Acapulco lägenhetshotell) men vårat rum är inte klart än så vi bestämmer oss för att äta en bit mat. Vi hittar nått ställe och beställer in mat samt en öl, eller inte Adam och Joel som tyckte det var roligare att dricka Coca Cola samt mjölk. Efter att vi ätit drar vi runt på stan en stund, köper paraplyn (som skulle visa sig totalt onödigt då vädret på konserten var perfekt) och naturligtvis en obligatorisk tur in på Systembolaget. Tillbaka till hotellet, in på rummet där vi hittar en sovande Joel (eller halvsovande) då han blev lite trött som Joel alltid blir och gick ”hem” före oss. Rummet och hotellet överhuvudtaget var jättefint och perfekt om man var som vi, 5 kompisar som bara ska sova över natten. 5 bäddar och vi betala bara 260kr var, kanske inte jättebilligt men jag tycker man fick mycket för pengarna.

Vi byter om och börjar förfesta för det är bara några timmar kvar till konserten nu. Jag och Adam får i oss en 70:is Vodka riktigt snabbt, speciellt med tanke på att jag varit småberusad hela dagen. Adam är dock som vanligt vassast på spriten, men jag får i mig min beskärda del jag med samt någon öl, Hur mycket de andra grabbarna druckit har jag ingen riktig koll på, men Marcus verkar då ha jobbat på rätt bra. Det dröjer inte länge innan taxin kommer och tar oss till Stadion. Jag vet nog inte hur full jag är men efter att vi köat och äntligen tar oss in på planen så tar det inte lång tid innan det bara säger *PANG* och kombinationen sömnbrist och alkohol blir för stark för Tobbe.

En tjej provar mina solglasögon och jag häver ur mig ”ta dem du” och det gjorde hon. Nödvändig grej att göra liksom, speciellt när jag köpt dem dagen innan. Fick dock höra idag att grabbarna tyckte det var det bästa som hänt mig då de tydligen tyckte dem var skitfula (Tack grabbar, älskar er verkligen). Hur som helst så börjar HIM spela och jag mår verkligen inte bra nu, sätter mig ned brevid Kimf och Joels fötter och halvsover tills jag hör Kimf be mig resa mig upp varpå jag svarar ”nej, snart.. bara en liten stund till” typ 10 sekunder senare hör jag två främmande röster bakom mig säga ”äh, vi stampar ihjäl honom”. Jag ska inte säga att det gick fort, men så fort som jag var kapabel till ställde jag mig i.a.f upp och vinglade bort mot toaletterna där jag blir kvar i nästan 40 minuter och spyr som en gris. Det enda jag tänkte när jag låg där var ”missar jag Metallica kommer jag aldrig förlåta mig själv” men att spy var det bästa som kunde hända och när jag går tillbaka hittar jag Marcus och vi tränger oss fram i puplikhavet. HIM spelar sin sista låt och snart går Metallica på.

Konserten var helt jävla fantastisk. Listan med låtar de spela kunde knappast bli bättre, perfekt låtval som inledning (Creeping Death) bra låtar mitt i konserten och helt fantastisk avslutning. När nästan hela stadion sjunger med i ”The Memory Remains” kunde man inte göra annat än att mysa. Jag och Marcus frågar en av vakterna om vi kan få dricka lite vatten och jag vet inte om hon missförstod oss, men helt plötsligt leder hon oss längs en gång av staket och visar oss ett område framme vid scenen nästan, bara 2-3 meter ifrån staketet. Där fick vi stå och lyssna på alla 6 extranummer och när bomberna small av på scenen kände man värme slå mot sitt ansikte och det var så mäktigt. Det var endast ”No Leaf Clover” som möjligvis skulle bytas ut mot Battery, annars finns det absolut ingenting som skulle kunna gjorts bättre.

5/5

10/10

100%

Det var helt överväldigande. Jag är så tacksam att jag fick vara med om den här kvällen och att jag fick göra det med mina bästa vänner. Tack grabbar och tack Metallica, 12/7-2007 kan vara en av de bästa dagarna i mitt liv. När konserten var slut så går vi till nått kebabhak och äter för att senare gå till nån klubb för att ta en öl innan vi drar oss mot hotellet. Jag är dock inte alls sugen när vi väl kommer fram, men hinner lyssna på någon Metallica låt inne på klubben samt den ljuvliga November Rain av Guns, Kimf trodde jag var sjuk för att jag helt plötsligt bara står och stirrar, men då har jag spänt öronen och njöt av Axl’s fina pianospel i introt.

När vi är på klubben/krogen/baren *whatever* får jag sms av Idun och vi bestämmer oss för att träffas, det är dock inte det enklaste när Tobbe är full, varit åtminstone nu var jag nog mest hög på endorfiner. Jag har liksom lokalsinne som en sten när jag är nykter och det förbättras inte på ett magiskt sätt när jag är påverkad heller tyvärr. Efter några sms, en arg tjej, några sms till hittar vi varandra i.a.f och det var jättemysigt att få träffa henne igen. Hon följer med oss till Hotellet där de andra grabbarna hittat en Adam sovandes utanför rummet då han varken har nyckel, mobil eller plånbok. Någon nyckel vägrade vi ge honom och de andra sakerna har inom loppet av två dagar blivit stulet vid två olika tillfällen. Världens argaste Kimf säger i.a.f att ”HAN ÄR VÄL FÖR FAN VUXEN OCH KLARAR SIG SJÄLV” vilket han också gjorde så Kimf hade faktiskt rätt, även om allt kan sägas på väldigt olika sätt, Kimf väljer sällan det snälla sättet Men det är lite därför vi älskar honom.

Jag, Idun och Kimf sitter uppe och pratar tills tidigt på morgonen och i.a.f jag tyckte det var väldigt trevligt och det tror jag de andra tyckte också. Det var en helt fantastisk dag och en lyrisk Tobbe somnar så småning om med ett leende på läpparna.

När vi vaknar några timmar senare har Joel och Marcus redan lämnat rummet för de skulle ned på stan, TRODDE VI i.a.f, det visade sig några timmar senare att de tagit ett tidigare tåg, men om de tyckte det var en kul grej får de väl det. Rätt dålig stil i våra ögon, men jag orkar inte ens vara arg.

Kan avsluta med att dela ut lite priser som en kul grej:

Bästa manliga biroll: Fyllot bakom Kimf som skulle hämta ut sin ryska kärring på Ambassaden och därför bara drack några öl, han ville nämligen inte vara full.
Dagens Koma: Joel som står och stirrar på sina öronproppar under två låtar på den bästa konserten på flera år.
Dagens Reseledare: Kimf, skötte allt mycket bra och är dessutom fruktansvärt underbart rolig att umgås med.
Dagens försvinnande: Adam ”Äpplet” Bäcklin tycker det är roligare att köa själv än med kömpisarna och hittas senare sovandes utanför vårat hotellrum bestulen på sin plånbok, så tragikomiskt underbart är det.
Dagens supcoach: Ännu ett pris som går till Äpplet, jag lyckas fan alltid bli smällfull när du är med, and I like it
Världshistoriens sämsta lokalsinne: Jag måste ge mig själv ett pris och det här förtjänar jag faktiskt.

” Scanning the scene
in STOCKHOLM tonight
We’re looking for you
to start up a fight”

”SEEEEEEAAAAAARCHING!!! SEEK AND DESTROY!!!”