Blair Witch Project III: Whilse i Mora-skogen.

En skön vårdag i April 2007 bestämmer sig en pojke (han var en man först, men blev en pojke) för att det är dags för årets första löpnings pass. Han knyter skorna, låser dörren till sin lägenhet och beger sig av, något som han 20 minuter senare skulle ångra mer än någonting annat. This is the true story om the blair witch project III: whilse i mora-skogen.

Alltså dra åt helvete, nog för att jag var beredd på att första löp-passet inte skulle bli någon fest, men att det skulle bli en mardröm hade jag verkligen inte räknat med. Har man 0.0% lokalsinne ska man inte bege sig ut i skogen och springa, speciellt inte vid 20-tiden på kvällen eftersom man vet att mörkret kommer komma smygande (springade som en jävla tävlingshäst skulle jag vilja säga).

Det började så bra, jag kände att träningen på löpbandet på gymmet gett resultat och det var inte alls så tungt som jag trodde det skulle vara, sprang på ganska bra och lyssnade på musik, det kommer en ”korsning” av stigar och jag viker av på ena, springer ett tag, det kommer en ny korsning och jag viker av igen, och igen, och igen *vart är jag?* Fortsätter åt vad jag antar är rätt håll och kommer till en grusväg (tack o lov, den måste ju leda till civilisationen) såg visserligen på Wrong Turn för några veckor sedan, men puttar undan den filmen för stunden och springer vidare, nu har jag sprungit så långt att vända är inte ett alternativ, det är bara att hoppas på det bästa helt enkelt. Jag springer ju trots allt på en väg så det kan ju inte sluta hur illa som helst. Men den vägen kände efter ett tag att den inte hade något behov av att vara en väg längre och blev helt utan förvarning en stig. Vad i hel! tänker jag och fortsätter på stigen som efter några hundra meter inte känner för att vara en stig längre utan upplöses av skog, helt vanlig SKOG!? nu är jag vilse på riktigt, hittar en liten liten stig och följer den, men känner ju att nu springar jag verkligen inte hemåt, men skitsamma. Jag vill bara tillbaka till civilisationen. Nu har jag trampat i vatten med båda fötterna, rivit mig på smågrenar, fått spindelnät i ansiktet och nu har den där förvandlingen jag skrev om i början från man till pojke skett. Jag är livrädd.

Mörkret springer snabbare än vad jag gör och då hittar jag den, en bred stig med spår av både, bil och människa *pheew* springer vidare för nu vill jag verkligen hem, men vad händer då efter bara 200 meter? Jag möter en hund, en hund utan någon människa bakom sig. Den är inte stor, men vafan den kanske var hungrig. Jag fortsätter trots allt modigt framåt och ser en till hund, vafan det är vildhundar tänker jag som jagar i flock. Nu har jag ingen chans, ökar takten och då, då möter jag plötsligt ägaren som går med en 3:e hund. Vafan, räcker det inte med dom första två bestarna? Hon låter mig dock leva och det dröjer inte länge förren jag ser en lampa, sen ser jag en till och plötsligt ser jag Hindriksheden igen. Stället har aldrig varit så vackert och jag är inte säker på om det är svett eller en tår som rinner ned för min kind. JAG LEVER! Jag överlevde årets första träningspass i skogen.